Det är en härlig känsla det där. Första gången man lyfter upp elgitarren på länge och känner gitarrhalsen i handen. Som att hålla om en kär gammal vän som man inte har träffat på ett tag. Vilket väl också är hela sanningen. 

Det finns något väldigt vitaliserande med att spela på en elgitarr. Den där råa och primitiva energin som slår emot en när man trycker till distpedalen.
Gasen i botten. 
Det är nästan så att man vill ta på sig en skogshuggarskjorta. Såg att det finns många av dem på 2trendy, kanske läge att köpa en nu när 90-talet är tillbaka. 

Lustigt det där med trender. Nu ser man kidsen gå omkring i tischor med 90-talsband. Främst verkar det vara Nirvana som är på tapeten igen. Helt förståeligt med tanke på hur stora de var där ett tag.

Alla som undrar hur det gick till när denna trio från Seattle slog igenom har inte direkt några problem att hitta bra material. Dock är den mer sentida dokumentären ”Montage of Heck” att rekommendera. Den fokuserar på hela Kurt Cobains uppväxt med intervjuer med de flesta personerna i hans närhet, minus dottern Frances Bean och Dave Grohl. 

Det är fascinerande att se på hur kort tid bandet ändå gick från att vara obskyra till att bli ett av världens största band. Om inte det största när trion var på sin peak. 
Och hur oförberedda de var på framgångarna.

Dokumentären får en att tänka på något som komikern Jim Carrey en gång sade, långt efter Nirvanas tid: ”Jag önskar att alla fick vara rika och berömda, så att de fick se att det inte löste någonting.”

Men det är bara att vara tacksam för musiken, för att parafrasera ABBA. 
Kanske att det är dags att dra igång den gamla spellistan med grungeklassiker.